Steffe berättar att hennes klasskompis inte får flyga hem för att han har sagt ”bomb” på flygplatsen. På en hundradelssekund ändrades hela denna stackars killens resplaner då han skrämt en hel drös ångestfyllda resenärer genom ett oskyldigt försök att testa gränserna. Och den obetänksamma ska nog fundera en gång extra innan han öppnar munnen på statlig mark i Scottland igen. Men det är inte utan att jag uppmärksamma mina egna tappra drömmar om att testa gränserna.

Det här är saker jag alltid vill göra när jag hamnar i den situationen:

• När jag går på trottoarerna här i Danmark och cyklarna svischar förbi i ljusets hastighet känner jag alltid för att ta ett paraply eller en lång pinne, och helt utan förvarning dra fram den i ögonhöjd på valfri cyklist. Eller snabbt som attan lirka in den i ett cykelhjul. Kom ihåg ”it’s not the fall that hurts”. Men så fantastiskt kul jag hade haft om jag fick beskåda denna arrangerade flygtur. … skoj!

• Eller varje gång jag går för bi en riktigt gammal mysgubbe med rollator känner jag spontant för att hoppa fram och nypa honom i båda kinderna och göra gurglande läten som man gör med bebisar. Har en känsla av att äldre män gillar bebisspråk på ett väldigt kärleksfullt men osnuskigt sett.

• Jag har lust att skrika BOMB på flygplatsen.

• Jag har lust att rynka näsan åt folks bebisar i barnvagnar.

• Jag har lust att rynka näsan åt snygga människor.

• Jag har lust att spela luftgittarr på knä, varvat att headbanga så löshåret flyger av åkandes på tunnelbanan.

• När jag är ute och promenerar vid stranden vill jag ställa mig på en sanddyna med vinden i håret och göra Ronjas vårski eller Titanic posen med vinden i håret och armarna utsträckta.

• Jag vill kunna äta choklad utan att påstå att jag unnar mig själv de. Måste jag förtjäna att äta något onyttigt, kan jag inte bara göra det för att det är gott?!

Jag skulle just unna mig lite gotte en sketen tisdag förra veckan. Jag tyckte att livet var allmänt kasst och att jag, i all min bitterhet, just hade gjort mig förtjänt av en kaka. Så hej hå hej hå vi till vår Fotex gå. I Danmark är det nämligen så att mitt i mataffären ligger ett litet konditori med färskt bröd och bakverk av alla dess slag. Danskarna som är experter på bakverk och gärna unnar sig en kaka till kaffet slåss med näbbar och klor och att komma intill läckerheterna av sällan skådat slag. När det äntligen är min tur pekar jag på det största wienerbrödet jag kan se. Jag kunde troligtvis liknas vid en av Disneys tecknade vargar som efter veckor av vegetarisk matsedel ser en tjock gris eller något annat köttigt. Med ögon stora som tefat och tungan dinglandes ur mungipan med tillhörande dregel… Kom till Sanna. Komsi komsi…

Men då danskan inte faller sig helt naturligt i min mun och då svenskan tycks vara lika svår för dessa gurglande varelser (danskarna inte wienerbröden) så tycktes det som om den unga flickan bakom disken inte förstod mig riktigt. Troligtvis såg hon bara mina uppspelta ögon och min mun som vattnades ymnigt.  En annan tjej tar över betalningen medans den första expediten slår in min kaka i ett fint paket. Väl hemma sliter jag upp paketet i barnslig lycka. Och i det fina paketet ligger inte 1 utan inte mindre än 6 wienerbröd!!! Mitt kroppsspråk måste ha varit ett mycket tydligt uttrycksmedel. Jajemen… Sanna du är värd en kaka till! Och en till… och en till……

Funderar dessutom på om Harris en klasskamrat till mig hade samma problem för hans lunch förra veckan bestod av en rulltårta stor om en Dansk lagbok, som han dessutom förtärde hel, som en gigantisk hamburgare eller Elvis-macka.