Att märka att tiden har gått är ganska skrämmande, men ganska ofta relativt smärtfritt. Ja för man märker ju inte att tiden har gått för än den faktiskt har packat sina väskor och dragit vidare. Och man ska inte gråta över spilld mjölk, och jag brukar inte ens ägna en tanke åt den vita fläcken på bordet och hur den simmiga vätskan droppar ner på den nytvättade vita mattan. Jag brukar rätt och slätt göra en kraftansträngning och likt en löperska i alldels för tighta cykelbyxor flyga upp och springa efter disktrasan och Ajax. Jag låter handlingen råda över tanken.

Det är trots allt min reaktion på det mesta här i livet. Istället för att vara ledsen eller arg så sätter jag på något grötigt dödsmetallband, headbangar tills jag blir yr i huvudet och går och hämtar någon att äta ur skafferiet. Istället för att fundera över en mindre lyckad utekväll med alldels för mycket, som resulterat i alldeles för ärliga sanningar. Så plockar jag fram den alltid så trofasta Bridget Jones filmen, hämtar nått att äta ur skafferiet och bäddar ner mig i soffan. Och när all motion fram och tillbaka till skafferiet resulterat i en insikt framför spegeln att beach2012 not gonna happen i år igen. Så går jag bestämt den välkända motionsslingan till skafferiet och demonstrativt slänger allt med fullkornsinnehåll under 30% för att sedan spraya massa Ajax över de i papperskorgen. Ja för att omöjliggöra att jag plötsligt ångrar mig.

Att ångra sig… Han är inte bara en före detta. Eller jo… Det är han ju faktiskt bara, hur obara det än är. Men han är också personifierat den tiden som gick. Att springa på en före detta är så mycket mer än att springa på personen i sig. Att träffa på en före detta människa som man hade kunnat tänka sig att dela sitt liv med, är som att träffa sitt före detta liv. Visst det kanske inte alltid är helt smärtfritt. Men att det faktiskt är så pass smärtfritt förvånar mig. Kanske är det att jag inte ångrar. Kanske är det att jag sprayade Ajax över de vi hade.

En sen natt då jag inte för allt i världen kan somna försöker jag att låta tanken råda över handlingen och funderar över hur allt det som är mitt nuvarande liv hade kunnat se ut om jag hade fortsatt att leva mitt före detta liv. Jag hade kunnat bo med honom nu i någon stad, förmodligen hans stad, med en hund, varit svartsjuk på alla blondatjejer då jag tycktes se vilka tjejer som skulle intressera honom innan han såg de. Skulle jag levt mitt före detta liv så skulle jag irritera mig på hur han aldrig såg detaljerna med mig som skulle kunna vara älskvärda om han bara hade sett dom. Som att jag alltid kokar 6 koppar kaffe på morgonen fast jag vet att jag bara dricker 5. Som att jag har ett system i hur kuddarna ligger i sängen och att jag nyser i falsett som liknar den där tonen som är så ljus så bara hundar kan höra den. Fy faan vad jag i detta livet skulle dumpa honom. För fy tusan va olycklig jag hade varit om jag hade levt mitt före detta liv.

Det är nog lika bra att låta handlingen råda över tankarna och spraya Ajax över tiden som har gått. Vara tacksam över de stunderna av lycka framför Bridget Jones i soffan och eller till tonerna av dödsmetall. De fyllde sin funktion då men gjorde mig också tjock i huvudet och tjock om magen. Jag är glad att jag lever mitt nuvarande liv.

Problemet med att vara cynisk i jämförelse med hur livet skulle vara om man inte vore det, handlar i stora drag om andra människors medkänsla.
Om hur ens omgivning så där lägger huvudet på sned och ger ifrån sig ett ”aww, men du…”.

Det är inte så att jag är olycklig, jag är inte bitter på livet, inte ledsen, arg eller sorgsen. Det är bara så att ända sedan jag som lillgammal tonåring valde att se livet ur ett så konkret och objektivt perspektiv som möjligt. Sedan att ni andra, tvingas eller väljer, att ta del av dessa reflektioner av verkligheten, som ibland ter sig lite dystra när de väl kommer ut ur mitt smått luddiga huvud, det är en annan femma. Tankar och idéer som växer där inne, i det något grönt mögelluddiga utrymmet, inuti mitt huvud är ganska glada och framåt seende. Det är till och med så att när allt kommer omkring så är jag en ganska positiv människa. Jag ser (nästan) alltid ljust på framtiden. Med det är det inte sagt att jag blundar för kommande svårigheter på vägen. Ja, jag har en tendens att måla Fan på väggen, eller vägen om man så vill. Men sen är jag också alltid väl förberedd när han väl står där. Det må så vara att jag har en ganska bitter humor och att mitt sätt att skriva och prata, förvirrar folk. Det är inte bitterhet i mitt huvud, det låter bara bittert när det väl kommer ut.

Här i Köpenhamn händer det inte så värst mycket. Skolan börjar inte för än om en vecka och här sitter jag. . . 
E åkte hem i måndags för att ordna lite ärenden och jag beslutade mig för att stanna kvar, mest i ren envishet. Kanske lära mig språket, öva på siffrorna, njuta av sirenerna eller bli påkörd av en cykel. Halvfjerds . . . . . . ! Ethundrede seksoghalvfjerds . . . . . . . . ! Tres . . . . .  Halvtreds . . . . . .

Tror jag satsar på att bli påkörd av en cykel istället. Tack vare min guide i verkligheten, Janni, har jag fått lite tips och tricks inför livet i Köpenhamn.
Alla cyklar! Ingen bryr sig om vem eller vad som är i vägen för cykelturen.
Passande nog stannar bussen och släpper av sina passagerare mitt på cykelbanan vilket kan resultera i svanhopp med grace av sällan skådat slag. Så det gäller att hålla ögonen öppna för dessa danskar med tunnelseende. Tack för the heads up Janni. . .

www.copenhagencyclechic.com

Halvfjerds = 70
Ethundrede seksoghalvfjerds = 176
Tres = 60
Halvtreds = 50

Ni förstår jag hade inte så mycket att göra på praktiken idag. Så jag satt och lekte lite.
Må så vara att bilden inte är speciellt proffsig men den ger i alla fall en liten inblick i kommande framtid.