Du blir vad du äter.
Kroppen säger till mig att jag är allergisk mot något. Du blir vad du äter? Spegeln skvallrar om någonting jag har ätit som fått mig att likna en skabbräv. Nej jag kan inte minnas någon skabbräv i min senaste lunchlåda.
Efter en snabb genom gång i mitt något luddiga huvud kommer jag fram till att jag de senaste 4 dagarna har levt på enbart ballerinakex och kaffe. Inte fan blev det något eterisk liten ballerina av mig inte. Bara en skabbräv. Jäkla ballerinakex!
Eller....
Underbart!!! Önskar att jag hade kommit på det innan!
Låt minnesluckorna förbli minnesluckor. Lämna kameran hemma!
Det ryktas att…
...den man med samma namn som en teddybjörn fick opassande besök….. av John Blund. Det blev inget ligga.
...herr ordförande blev förvisad till ett skogsområde på Torpa under nattens intrång.
...fröken ”Jag blir aldrig bakfull” låg i fosterställning och kaskadkräktes fram till klockan 13 torsdag
...en nybliven blondin erövrade en icke svensktalande, mustachprydd hunk i nattens dimma.
...kisspojkarna sprang för glatta livet då farbror blå var ute efter lite bötesintäkter. Väl påkomna och med snoppen halvt på vift undkom de dock den finansiella krisen genom att blinka med rådjursögonen och ljugandes säga ”Jag tänkte kissa, men jag gjorde de inte… Faktiskt!”
...det var så kärleksfullt i en säng på ungdomsgården att benen vek sig.
...toalettkön ringlade sig långt ut på gatan från ungdomsgården. Då det tydligen var tillfälligt avspärrat pga. intensiv körning av porslinsbussen.
...allas våran bortkomna älskade lintott har återfunnits på hittegodsavdelningen på ungdomsgården.
...det var en domarkomplott i Kinnarps arena – Fel lag vann!
...pyroman dåden hopade sig borta på Torpa. Smälta plastpåsar på spiselhällen och överhettade datorer är bara några händelser borta på ungdomsgården. Kan det vara Esmeralda som spökar.
...inga studsmattor har rapporterats kapsejsade under kvällens upptåg.
...KV08 kan andas ut. Paparazzin kamera är något splittrad.
...någon i KV09 var en gnutta nervös under torsdagen då hans stordåd på stundande efterfest (med så väl rödvin som elektronik inkluderat) kunde ha kostat honom mer än bara ångest.
HÖRDE JAG EN SKÅL!?!?!?!
Mitt eget Big Brother!
När man sitter och funderar över vad en lämplig titel hade varit på sin självbiografi så kan det vara så att man har lite för mycket tid över. Och har om man då lite för mycket tid över så innebär ju det i sin tur att man inte har så mycket att fylla sin självbiografi med. Inte tillräckligt av mening för andra i alla fall. Lite som den här bloggen kan tyckas.
Jag och Steffe sitter fnissandes på en bänk i Majorna en tidig lördagskväll i väntan på spårvagnen. Lagom förfriskade av systembolagets billigast tänkbara produkt och efter att någon sagt eller gjort något, som jag nu i efterhand har förträngt av olika anledningar, så kläcker Stina mellan kvävda asgarv och konstant fnittrande.
- Fan tänk om någon visste va vi höll på. Tänk om någon skulle se oss nu . Vi hade kunnat ha vårt eget Big Brother.
Jag var inte sen att hålla med i stundens hetta. Förnedrings-tv är ju tydligen det nya svarta. Hade inte folk tyckt att vi var roliga att titta på så hade överbevaknings filmerna i alla fall varit till hjälp för oss. Inte bara för att fylla möjliga minnesluckor utan även som Antabus vid den alkoholavvänjning som vi troligtvis hade påbörjat efter att ha sett nattens stordåd i ett mindre luddigt tillstånd.
Det är egentligen konstigt att man är så självcentrerad att man på fullaste allvar kan tro att människor är ett dugg intresserade av vad man sysslar med. Vem läser egentligen ens självbiografi? Vem tittar på Big Brother och vem läser ens vardagsfilosofiska sammanbrott på bloggen? För vem är egentligen ens liv intressant för än en själv? Det låter som en av mina cyniska insikter som påföljd av min något bittra inställning till saker och ting. Men jag skulle snarare påstå att jag, till skillnad från de som ser på livet från den ljusa sidan, ser med klarhet på livet (detta kan i och för sig bero på mina nya glasögon). Jag säger inte att det på något sätt är dåligt att ingen annan bryr sig. Bara att det är ens eget ansvar att bry sig om sig själv. För ingen annan kommer att göra de!
Jag sticker inte under stolen… Kanske för att jag är alldeles för stor för att kunna sticka under stolen för då hade min rumpa stuckit ut utanför sätet.
Sticka under stolen. Mössor stickar man. Och vantar. Okej jag ska inte älta uttryck. Och halsdukar förstås! … Stickar man också. Ja... Jag ska inte hymla med att jag allt för ofta tänker och för den delen säger – Det skulle min självbiografi heta. Det låter kanske som att jag har en lätt hybris som är följeslagare med medvetenheten om min ointressanthet. Men så är egentligen inte fallet. Bara för att man inser att en meningar som till exempel ”Vilse i Skogen”, ”Bland Skogens lummiga snår”, ”Into the Woods”, ”Sten, vid en sjö, i en Skog” skulle vara bra titlar på ens självbiografi (eller porrfilm för den delen) så innebär det inte alls att man har några planer på att skriva/göra den.
P.S. Fler tänkbara titlar kommer inom kort.
Och ingeting förändrades....
Vad jag önskar att det inte vore så men jag får en slinga från en låt i skallen och kan med inga som helst medel bli av med den. Det är en låt jag kanske hörde 2 gånger för 12 år sen som fastnat. En kvinna som sjöng på skånska drog till med ett: ”Men jag måste gå nu, jag kan inte stanna längre”.
Och varenda gång jag tröttnar på en kännslomässig händelse dyker den upp. Det är som att trycka på en knapp. Det har blivit som en måttstock för mitt undermedvetna egentligen redan räknat ut åt mig, även om det kan komma i ganska opassande situationer. Som när man vaknar en morrgon bredvid en varm kropp. Som man kanske inbillat sig att man kunnade bli liiiite kär i. Och så kliver man upp, och han ligger kvar och allt borde kännas bra. Kaffe kokarens lugnande puttrande ljud borde snart höras som ljuv hissmusik. Och han borde pussas vaken av dig om en stund. Men nej nej... Då kommer den där ”Men jag måste gå nu....” Och jag vet att jag egentligen redan har förstått att det ändå aldrig skulle funka.
Och nu har det gått ett tag sen den senaste kärleksinbildningen avslöjades för att vara blott en inbildning. Jag har slickat mina sår. Men jag vill på nått sätt berätta vad han betydde. Jag har bara kommit så här långt... *harkel* : ”Sen kom du, och ingeting förändrades.”
Ibland är det så att spiken i ens kista kommer i form av någon man hade kunnat komma att älska.
Jag har sänkt mina krav nu! Nej men på riktigt. Jag kräver inte längre att han ska komma som en riddare på en vit häst och allt det där. Nej men jag har liksom växt från den vita hästen. Jag hade nöjt mig om han hade dykt upp ur en jättestor tårta! Eller nått sånt...
Jag hade alldeles för höga krav på hur kärlek borde kännas för att det ska vara lönt. Sen kom du.... Och ingeting förändrades. ... - ... Jag har fortfarande för höga krav. Och det största problemet med det är att jag gärna lägger till det gött tantiga uttrycket ”och det men rätta”.
För när den där melodislingan som blivit en måttstock för något jag egentligen redan borde veta, dyker upp i huvudet. Så är det inte lönt att inbilla sig.
När han lämnade mitt hem och när jag med en sån där nyduschad suck satte mig ner i TV-soffan och tryckte på kontrollen och inte ett skit hände. Så dömde jag ut honom på en nanosekund. ”Va faan! Är du en sån där som stänger av tv:n framme på knappen. Skulle ändå aldrig funka mellan oss!”
Det är enna goa gubbar på Räddningstjänsten.
”Göteborg - Sveriges framsida där kräftorna är rosa och kaninerna är gröna.”
Det är sista dagen på praktikplatsen och det är inte utan en liten ångestklump i magen jag kommer att lämna det här stället. De första veckorna yrade jag omkring, vilse och förvirrad i Gårdas färgglada korridorer och funderade över vem fan den där Ola är och varför räddningstjänsten har ett konferensrum uppkallat efter Ozzy Osborn? Kanske har det något med pyroteknik på scen att göra? Eller så var Ozzy brandman från början? Jag vet fortfarande inte.
Min fantasibild av de halvnakna, inoljade brandmännen med spelande muskel och vita leenden slogs i så många delar att 10.000 bitars pussel är rena barnleken i jämförelse. Jag kan med stor sorg berätta att (de flesta) brandmän är innebandyspelande, lönnfeta medelålders män helt utan olja. Brandmannakläderna råkar bestå av fler lager än vad min hjärna kan hantera i en och samma fantasibild. ERROR! ERROR! Ctrl+Alt+Delete
De vita leendena visade sig dock vara en sanning. Jag vet inte om det är ett anställningskrav för räddningstjänsten att ha vita tänder och ett hjärta av guld. Kanske för att matcha de färgglada korridorerna eller om det bara är i den förtrollade staden där människor är allmänt vackra, snälla och hjälpsamma. Och det är sant att människor blir vackrare av alkohol under nattens framfart men även under dagtid glänser staden i all dess härlighet.
Första veckan i Göteborg gick jag maniskt runt och torkade mig runt munnen. Detta berodde inte på någon onormal salivutsöndring utan på en ständig känsla av att jag hade tandkräm i mungiporna. Alla tittade på mig och log som om de tänkte ”Jaha ja. Lite bråttom i morse?”. Det är inte omöjligt att detta var fallet, men människorna har fortsatt att le och jag har konstaterat att invånarna i den här staden bara är allmänt glada. Goa, glada göteborgare helt enkelt.
När det börjar närma sig helg och natten bär mig ut till King’s på andralånggatan eller någon annan tvivelaktig bar, lär jag känna fler människor inne på tjejtoan än vad jag gjort under 22 år i Jönköping.
I Svearike hälsar vi inte på folk vi inte känner, vi ler inte mot någon på gatan i tron om att de då i sin tur ska tro att du vill köpa något. Knark? Hemlös nytt? RosRos? Men det tycks vara så att Göteborgarna inte tillhör vårt avlånga land ändå. Gräv bort skåne heter de. Gräv bort Göteborg säger jag, eller snarare gräv bort resten av Sverige.
Efter 12 fantastiska veckor på Räddningstjänsten Storgöteborg informationsavdelning har jag inte bara plockat på mig ett gäng erfarenheter, lärdomar och fantastiska vänner utan även en hel del insikter.
- Det är i Göteborg det händer!
- Rosa kräftor är varken muterade räkor eller albino versioner av den äkta varan.
- Sexualupplysningsfilmer kan göras om annat än sex, brandsäkert hem förslagsvis.
- Det är fantastiskt trevligt att bli buren på bår och åka polisbil.
- Gör inte din hemsida i brandgult om du ska bekämpa och inte starta bränder.
- Det heter ”pigviner” och dom har slips och halsband.
- Brandmän må vara heta men poliser är ännu hetare!
- Det är roligt att laminera.
- Underskatta inte dina kollegors avkommor.
- Försök ALDRIG, jag repeterar, ALDRIG säga något smart (läs spydigt)om ett fotbollslag.
- Nämn heller aldrig att Frölunda åkte ut pinsamt tidigt ur SM-slutspelet.
- Vänta inte tills det blir gröngubbe på övergångställena.
- Le mot allt.
- Använd ord som gubbar, bamba och enna så smälter du in.
Tusen tack till världens bästa infoenhet!
Nej nu planerar jag att ta mitt pick och pack och glida ner för brandstången a’la Bridget Jones, åka tillbaka Jönköping och dricka nytt te. Over n’ out.
Fingrarna i verklighetssmeten
Sanningen är ibland både grym och har torrare humor än hårbollarna längs med de otorkade listerna. Bara vartannat år i genomsnitt hittar jag någon som jag tycker är värt besväret. Det vill säga någon som är värt besväret att tänka lite mer på än att tänka på sig själv.
Då kom jag på den brillianta iden att bjuda ut honom. Så här i efterhand borde man kanske tycka att till och med jag borde se åt vilket håll detta skulle barka. Men det är de här när man råkar bli lite förälskad. Man blir så jävla korkad! Och man får ganska så gott självförtroende. Som att man inte för sitt liv kan sätta sig in i hur den andra personen inte kan känna så tillbaka när man nu… tillslut, tycker sig känna själv.
Det mänskliga psyket, en outsinlig källa av underhållning.
Hur som haver. Jag komponerade ett sms till honom där jag skrev att jag inte ens visste om det var till rätt nummer då jag inte helt litar på mina källor (dvs eniro) och att om den då felaktige mottagaren då så vänligen bara kunde bortse från min förfrågan, men annars vill du gå ut?
Trots att det var en totalt meningslös date så är jag glad att ha svarade ja. För annars skulle jag aldrig vågat upprepa samma procedur med nästa, ja vi kan kalla honom, offer.
Dessutom jag har det dokumenterat, att jag kände mig söt på väg till daten.
Jag var tvungen att ringa en kompis och tala in det på hennes telefonsvarare så att det skulle finnas som motbevis när jag dagen efter skulle känna mig som en skadeskjuten skabb-räv.
Under den 1 timmes långa daten gjorde jag två stora datemissar det vill säga jag pratade för mycket, konstant och jätte fort, om mig själv och jag tittade på honom som en hund som vill ha leverpastej!
Hade det blivit en andra date så hade jag inte haft respekt nog för honom att jag skulle deltaga i den. Om han hade kommit efter hur jag hade betett mig, eller ja varit mig själv som det kanske kan kallas. Fast än trots det bara blev en date så är jag väldigt glad att den blev av och att det blev som de blev, även om jag tittade på honom som en hungrig hund. För innerst inne så vet jag ju att jag inte ens är sugen på leverpastej.
//Sanna ditt papercut i verklighetsflykten
Offentligt utbyte av diverse kroppsvätskor.
Jag tycker inte om att pussas offentligt.
I alla former. Jag vet inte varför men jag gör inte det och undviker det i största möjliga mån.
Jag tror att det har någonting att göra med att visa hänsyn mot andra.
Kanske för att man själv otaliga gånger befunnit sig i ett hav av grovhånglande par.
De är överallt! På bussen, i Ica kön, i soffan, i baren. Man kan för i helvete inte gå till apoteket ens en gång utan att behöva bevittna ett ljudligt smaskande utbyte av kroppsvätskor utan dess like. Kom igen! Man är inte på apoteket utan anledning. Jag skulle inte göra det där om jag vore du!
Detta överflöd av kroppsvätskeutbyte bland andra människor, sker då oftast då man själv inte har den möjligheten. Under perioder som präglas av chokladglass och självömkan.
Jag tycker helt enkelt synd om folk som inte hånglar på spårvagnen! Därför låter jag bli!
Och tycker synd om mig själv istället!
Jag!
Jag tycker inte om att man inte får säga jag. Jag vill, jag tycker, jag gillar, jag kan!
Det anses ohyfsat att prata om sig själv. Det anses korkat att prata om sig själv i tredjeperson. För annars hade man ju kunnat tycka att det hade lättat upp den självcentrerade stämningen lite om man refererade till sig själv som Sanna, Slaktarn eller jag vet inte, ers kungliga höghet?!
Jag vill i alla fall förvarna känsliga läsare för de texter som kan komma att dyka upp. Jag gillar att skriva jag. Jag gillar att tro att världen kretsar kring mig för enligt mig gör den de. Skulle jag försvinna vare sig till himmelen, helvetet eller en öde ö så tror jag föga att min värld hade kretsat kring er. Nej knappast.
Så här kommer mina funderingar kring mig, mina upplevelser, tankar, missöden och snedvridna personlighetsdrag.
