Igår var vi bjudna på klassfest i utkanten av staden. Min baksmälla säger mig att det var en lyckad kväll trots dåligt väder, omkringirrande i Köpenhamn pga. avsaknad av karta och torra pizzabullar. Då vi tagit oss genom vind och rusk, med buss och tåg och äntligen hoppar av vid hållplatsen inser vi att gatan vi ska till inte alls ligger ”placerad only 2 minutes away”. Efter att ha brutit mot lagen om ofredande mot ungefär 4 olika pensionärer med vårt ”ursäkta var ligger…” på dåligt försök till danska, som troligtvis lät mer som om vi just haft någon form av narkotika intag, vilket kan ha varit en bidragande faktor till att alla pensionärer vägrade svara utan bara rusade därifrån så fort deras rollatorer och ostadiga ben bar dom. Hur som helst efter att ha förföljt och terroriseras dessa arma gamlingar lokaliserade vi gatan och fann tillslut trappuppgången.

Och hade då inte denna historien handlat om mig, hade det inte varit storm ute och hade inte mina skor läckt in 8 liter vatten och gjort ett sörplande sugpropps-ljud för varje steg, så hade inte nästa detalj varit speciellt påfrestande. Men när vi står där genomblöta, andfådda (efter att bestigit gatan som närmare kan liknas vid Kilimanjaro, en gnutta lutning om man säger så) och med nybakta pizzabullar som vi hade bakat i all hast till det tilltänkta knytkalaset. Så svarar inte vår klasskamrat i telefon! Med den danska säkerheten gällande portar till trapphus i åtanke, skulle det vara närmare omöjligt för oss att ta oss in. Vi provade alla möjliga nummer, tryckte på alla möjligt tänkbara knappar på porttelefonen….inget svar.

När vi efter många om och men kommer in och upp i lägenheten har alla våra klasskamrater ätit upp och vår nyblivne vän från Kamerun är i fullt schå att rigga upp för vår lilla gymnastikövning som är obligatoriskt för alla efter maten. Alla övriga gäster väntar tacksamt på att vi ska få lite mat i magen. När maten väl var uppäten och vår vän ivrigt försökte få med alla på den lilla matsmältnings-övningen, var väl jag inte jätte sugen att ställa mig framför massa nästintill främmande människor och göra gymnastikövningar. Jag går ju för tusan inte ens på Friskis & Svettis i min skäck för aktiviteter i grupp. Men här ska jag stå och göra huvud-axlar-knä-och-tå varvat med ”och vänster hand och höger ben och huvudet med och… Fader Abraham, Fader Abraham….”… GE MIG STYRKA!

Jag försökte vänligt men bestämt att ”njeääää… Tack men nej tack. Min mage kan göra sitt jobb utan gymnastik, jag har dresserat honom väl, tack ändå.” … Det hjälpte dock inte alls. Istället så kom det. Som så många gånger förr…

”That so typical for swedish people!”

Så okej… Var beredda här kommer en lista som jag som spion har luskat fram om hur människor från andra kulturer ser på oss svenskar. Vissa saker har ni säkerligen redan hört. Ja, nu får ni det bekräftat!

Svenskar:

• Är snygga
• Är lättfotade
• Är snåla
• Är ironiska
• Behöver kopiösa mängder sprit för att våga umgås med nya människor
• Är punktliga
• Har dålig humor
• Är tråkiga
• Är lugna och konflikträdda när de är nyktra, för att på fyllan bli käftiga och börja slåss
• Är stela och rädda för att göra bort sig
• Är överambitiösa, hårt arbetande, disciplinerade och strukturerade
• Lyder order och klagar inte över det, förutom när ingen hör
• Är reserverade och släpper inte gärna in främlingar in på livet, autistiska i jämförelse med människor som bor närmare ekvatorn
• Formar, likt tränade apor, en kö när det delas ut smakprover på ICA Maxi, men hatar ändå att stå i kö
• Är extremt måna om att ingen ska tro att de är turister när de är ute och reser
• Är sjukligt rädda för att säga att dom gillar sig själva och sitt land
• Går aldrig mot röd gubbe över gatan, även om inte en bil syns till på flera mil.
• Står hellre upp än att sitta bredvid en främling på bussen, alternativt står hellre i regnet än i samma busskur som någon de inte känner
• Får en ångestattack när en främling ler mot dom på gatan

Men trots alla dessa något negativa åsikter om svenskar och deras beteende säger alla att de älskar svenskar och Sverige. Nej, jag förstår att jag kanske inte kan lita på vad de säger i den frågan då jag själv är svensk. Men detta skulle innebära att av min erfarenhet är alla som inte är svenskar lögnare och då föredrar jag att svenskt, och naivt, tro att de faktiskt gillar svenskar.

Jag har hittills bara möt en person som var så pass ärlig att han erkände att han hatade svenskar och framförallt svenska flickor. Denna man kom från Island och hade ett, för honom väldigt vanligt namn, men för oss ett smått underhållande namn. Ett namn vars innebörd på svenska åtskiljda flickor hade upplyst denne stackars man om. Han hette Snorre Snorreson och var inte speciellt nöjd med alla svenskars asgarv när han pressenterade sig. ”Men nästa gång någon frågar vad du heter så kan du bara säga att du heter samma sak som Snurre Sprätt heter i förnamn” sa Elinor oskyldigt. Snorre var ganska nöjd med idén och vem vet kanske omvände vi denna isländske man i hans åsikter om svenskar.

Insåg just när jag läste mitt tidigare inlägg att det lät som om jag inte trivs här i danskeland… Men oj så fel de blev. Jag trivs som fisken i vattnet. Det är klart att jag lider av enstaka hemlängtans perioder då och då. Men vem gör inte de som har någonting att länga efter?!

Här kommer lite bilder från alla äventyr…

Liten E på Malmö station.

Liten E utanför lägenheten i väntan på nycklar.

Badrum . . .

Vi har trådlöst bredband . . .
Eller skulle haft, om hyresvärden inte hade glömt bort lösenordet!





Vardagsrum . . .





Vardagsrum . . .





Elinor i sitt rum med vårt "trådlösa bredband"





Har man ingen konst att sätta på väggarna så får man improvisera. . .

Ladies and gentlemen the cabin crew want to thank you for traveling with us and wishes you a pleasant stay in Copenhagen, Denmark!

Are we there yet? Ohh yes! Nu har vi äntligen kommit fram! Vi trotsade väder och vind och bokade tåg mot staden där korvarna är lika röda som invånarnas lysande ansikten. Ansikten toppade med varsin präktig konjaksnäsa (troligtvis beroende på all morgenmads øl). Staden där tungmuskler tycks vara en obetydlig företeelse och där den största sevärdheten (förutom korven) är en sten brud med fiskröv.

Hur som haver… Vi tog oss till København släpande på varsitt hushåll i inte mindre än 6 väskor med medelvikt som går att jämföra med Peter Harrysson på en gravid elefant. Om man nu säger gravid om en elefant. En havande Peter Harrysson kanske passar bättre…. på en tjock elefant.

Lägenheten, som vi fick nys om genom skolan och en föredetta elev som nu packat sina väskor och flytt landet, ligger belägen i ett mysigt område 2,4km från Strøget. Vår närmaste butik heter Røvkøp (utläses Rövköp) och vi har efter 3 dagar fortfarande inte vågat oss dit för att undersöka vad de säljer där…..egentligen. I övrigt så är det fullt med små mysiga butiker och cafén och i varje hörn lådor där de säljer röd korv. Välkommen till red sausage district.

Lägenheten är super. Högt i tak med stora fönster slipade trägolv och kaklat badrum. Och bäst av allt… Tvättmaskin och diskmaskin! Ingen som tar ens tvättid tid och otid. Ingen som glömmer att plocka bort luddet i torktumlaren. Ingen som stjäl en av strumporna i varje tvättomgång. Ingen som skriver arga lappar om att man måste infinna sig i tvättstugan max en halvtimme efter bokad tvättid annars får man skylla sig själv om man får gå i smutsiga strumpor. Ja det skulle väl vara Elinor som skriver lapparna i så fall. Och då ska jag minsann skriva arga lappar tillbaka. Så de så!

En liten ynka, pytte liten nål i ögat är priserna... Allt är fruktansvärt dyrt. Att leva som en student, som fortfarande inte har fått beviljat studielån från CSN och som troligtvis inte ens får studiebidrag den 25e Januari, så är lite saftigt att betala hyra och deposition på ett bräde till en nonsenpratandes dansk. Trots den språkliga barriären (som är totalt omöjlig att ta sig över) förstod till och med dansken att 21000dkk (23 919sek) var lite väl saftigt att ta från december lånet som jag tror låg på 6000:-. Tack dansk.

På Lördag kommer mor och far ner med lite möbler och mer bohag. Då ska jag få upp lite bilder på så väl lägenheten som staden som ingen riktigt förstår sig på men alla älskar.

En god vän pratar konstant om någon kille hon är intresserad av och hon tycker att vi ska gå förbi affären och köpa choklad. Hon fortsätter prata om honom och så ser jag det… De där blänket i hennes ögon.

- Men du… För fan! Du är ju förälskad!

- Va? Jag? Nej… fniss. Jo kanske lite. Men jag behöver råd… Jag vill verkligen träffa honom. Men jag vill inte vara för på. Tror du han ska ut i helgen? Kan man eniroa ett nummer utan att skämmas? Hjälp mig! Hur gör man? Hjälp mig!!

- Men gumman… Råd av mig? Kärleksråd…? Hur man gör i inledningsstadiet av förälskelse.

- Jaaa… Hjälp!

- Mina bästa kärleksråd oavsett situation är: att vad du än gör lyssna aldrig på mina råd. Gör inget som jag hade gjort. Köp choklad!