Efter ett par månader i nordtyskland och en livstid i Svearike, skulle jag vilja påstå att jag märkt några distinkta skillnader mellan dessa två grannländer. Som jag påpekat tidigare är svenskar kända för sin ironi, men om jag skulle känna igen en dansk utifrån ett specifikt beteende så skulle det snarare vara det motsatta. Danskarna är, efter min erfarenhet, rakt på sak. Brutalt ärliga i de mest bisarra och opassande situationer, samtidigt så befriande frispråkiga och uppriktiga när man väl vill ha det bemötandet.

 

Jag skulle vilja påstå att det finns både bra och dåliga sidor av detta uppförande hos den danska populationen.  En av fördelarna är att man slipper lida utav de svenska pojkarnas inlindade raggningsförsök som består av ett alkoholstint möte i natten, ett satans eniroande av telefonnummer, 2 veckors väntetid för att sedan få en halvdiss med kryptiska smileys. Meddelande drypande av ironi och tydliga tecken på en sjuklig tillbedjan av ”The game”. I Danmark är det raka puckar där smsen snarare liknar en militärisk order från tyskland för länge sen. ”Du, jag, bio 20.30. Jag ringer”. Männen går att liknas vid någonting direkt från Grottbjörnens folk. Släpandes på sin kvinna över axeln, i håret, och med ett ohyggligt underbett och en träpåk i handen. … Fast utan underbettet. … Helst.

 

Kära, kloka Sara upplyste mig om det fantastiska uttrycket – Retrosexuell, här om veckan. Det är ett komplement till den Metrosexuella mannen. Den metrosexuella mannen som vi alla känner som han som vägrar släppa spegeln innan utgång, trots att det är din tur sedan 2 timmar tillbaka. Han som helst inte går ut när det regnar för att frisyren inte håller tillräckligt hög standard i fel luftfuktighet. Han som inte kan hämta posten i mjukisbyxor, eller ha på sig svarta strumpor då de får honom att se kort ut.

 

Den retrosexuell mannen är istället hårig, gillar biff, magen skymmer sikten mot fötterna. Han är den ultimata alfahanen. En skogshuggare i flanellskjorta som inte fruktar någonting och som skyddar dig mot allt från irriterande stalkers, arga tanter med rollator och kalla nätter. En man som inte tvivlar på att bära dig hem när du tragiskt nog bryter klacken på dina favoritskor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag senare samma vecka av en händelse springer in i Lisa på tåget hem till Köpenhamn kommer vi snabbt in på min nya upptäckt och favoritord. Hon förklarar att hennes nya pojkvän inte hör hemma i någon av kategorierna. Han är vad man illa nog skulle kalla för kvinnan i förhållandet. Men då vi genast inser att han själv troligtvis inte alls hade varit tillfreds med denna benämning så försökte vi tappert komma på ett namn för denna typ av män. Han är snäll, omtänksam, gillar barn och djur. Har tar gärna disken när det behövs men har inga problem med att påpeka när det är din tur. Ha är en svärmorsdröm samtidigt som han inte låter dig vinna i TP av ren snällhet eller byter till bebisröst när du ringer. Efter mycket tankeverksamhet och ett par öl senare dök ordet upp… POFF!!!
REKOSEXUELL!

 

Jag står fortfarande fast vi att jag behöver en retrosexuell man, utan underbett. Och helst inte dansk då språkmuren som skiljer oss åt är omöjlig att ta sig över. Språket är dock lättare att förstå om man dricker omåttliga mängder alkohol på väldigt kort tid. Så ikväll ska jag bli full för kärlekens skull!

 

Idag är det alla hjärtansdag med allt vad det innebär. Då mitt hjärta råkar tillhöra ingen annan är mig själv, så planerade jag att hylla de människor som har gjort denna äganderätt möjlig… Mamma och pappa. Den klassiska hyllningen till någon man bryr sig om är ju så klart blommor. Men när jag byllsat på mig hela vinterutstyrseln och likt en levade michelingubbe, med träben, full och på is stapplat mig fram till blomsterbutiken så möts jag av en upprörd mob av kärlekskranka män och kvinnor i upplopp över vem som får de vackraste rosorna, de kraftigaste tulpanerna och de rödaste pelargonierna. Med en djup suck får jag helt enkelt ta mina blommstertomma tumvantar och knalla tillbaka hem, utan blommor men med en växande fundering i huvudet.

Då alla hjärtans dag ursprungligen är en amerikansk tradition, likt halloween och mor- och farsdag som vi så gladeligen har anammat, så tycker jag att är det någon högtid vi borde ta upp i det här landet så är det Thanksgiving. Så istället för att ödsla den här dagen på att vara bitter då att alla turturduvor står och pratar bebisspråk med varandra i varje hörn så tillägnar jag den här dagen åt att vara tacksam.


Jag är tacksam för att jag har en familj som kan skämma bort mig när jag kommer på besök från danskeland. Jag är tacksam för alla vänner som finns där i vått och tort, men även tacksam för de som bara syntstill när det är lagom fuktigt och behaglig temperatur. Vänner som kommer och går har en funktion som man absolut inte ska underskatta. Att de får mig att förstå att ingenting varar för evigt och att ta vara på tiden just nu.

Jag är tacksam över de människor som har gjort en inverkan på mitt liv trots att de inte vet om det. Jag är tacksam för dom som vet om det men inte påpekar det hela tiden och förväntar sig ett Nobelpris som tack för hjälpen. Jag är tacksam för att jag har extremt dålig och något makaber humor, då jag aldrig blev en mainstream bimbo som skrattar åt vad som är mest passande för stunden. Jag är tacksam för att jag tidigt hittade musiken som formade mig och fick mig att gå över till the dark side, innan EMD hann sätta sina långa popiga klor i mig. Jag är tacksam över att jag har en sambo som är helt fantastisk och förstående. Jag är tacksam för att jag bor i ett land som har Marabou. Jag är tacksam för att jag fick chansen att lära känna min farmor och farfar innan det var försent. Jag är tacksam över att jag har syskon att hata och älska. Jag är tacksam över att jag aldrig flyttade till Sunny Beach och blev bartender.

Jag är tacksam över att jag har ensamrätt till mitt hjärta, så jag slipper stå i kö för att köpa blommor som dör imorgon, utan att jag istället kan lägga de pengarna på ett par nya skor.

Tack som fan!

---

Alla hjärtans dag närmar sig med stormsteg och jag kan inte undgå känslan av spysjuka blandat med en gnutta irritation. En irritation på de par som så demonstrativt stoltserar med sin partner inför, och på, denna satans-påfund till dag. Ohämningslöst hånglande på offentliga platser som resulterar i saliv som sprutar åt alla möjliga håll. ”Ehh. Ursäkta mig skulle ni kunna tänka er att inte slafsa så. Det skvätter ända hit till andra sidan av bussen!”

 

Människor som håller med mig gällande Alla hjärtans dag och dess osagolikhet, är även de av en något annan åsikt än jag själv. De påstår att det är en amerikaniserad tradition, skapad i ett kommersiellt syfte av diverse Willy Wonka företag, precis som Halloween. Men ack där tar ni fel era dårar! Halloween råkar var årets höjdpunkt och tillåter omåttliga mängder smink oavsett kön och ålder. Hur ofta får man se män med kajal resten av året?! Denna högtid kan dock medföra vissa problem då den heta mannen i skägg och kajal, veckan efter halloween visar sig vara en vanlig lönfet Svensson med lösmustasch och teatersmink. Men det innebär inte att man kan få njuta av utsikten en gång om året. Så våga inte koppla samman dessa mörka högtider med varandra då de enbart har skrämseltaktik och falska förhoppningar gemensamt.

 

Alla hjärtans dag…. Vill bara förtydliga att offentliga kärleksförklaringar är livsfarliga för alla som befinner sig inom 2 kilometers radie. Det var inte utan att jag fick en gnutta av dåligt samvete när ett ofrivilligt fniss bubblade upp ur min hals, när jag imorse läste ”nyheter” på aftonbladets hemsida. En man i tyskland dog när han försökte förklara sin tillgivenhet till sin käraste…..offentligt. Om denna tysk var omåttligt korkad eller bara ett offer av en av kärlekens värsta biverkningar, förblindelse, står ännu oklart. Men tysken valde i alla fall att visa sin kärlek vid inte mindre än en motorväg. Då tyskarna knappast är kända för sin förmåga att köra sakta och säkert, i en salig blandning av knäsvaghet, kärleksrus och en rosa dimma blev resultatet av denna kärlekskranke mans uppvaktning mindre lyckad.

 

 

Är inte detta ödesironi i allra högsta grad?! Denna ”nyhet” bekräftar vad jag alltid hävdat… Låt de offentliga kärleksförklaringarna stanna inom hemmets väggar, för din och andras säkerhet och trevnad.

Det må vara så att jag inte alltid är den vassaste kniven i positivitetslådan när det kommer till kärlek. Och det är inte så att jag inte unnar lyckliga människor att få skryta om sin kärlek, så länge jag slipper höra eller se skiten. Så inför Alla hjärtans dag tar jag tåget hem till mamma och pappa, kurar ner mig i soffan, bunkrar upp med semlor och Cola i väntan på Halloween.

 

 

Lite glädje till oss bittra inför Alla hjärtans dag. Lika hysteriskt roligt varje gång!

Igår var vi bjudna på klassfest i utkanten av staden. Min baksmälla säger mig att det var en lyckad kväll trots dåligt väder, omkringirrande i Köpenhamn pga. avsaknad av karta och torra pizzabullar. Då vi tagit oss genom vind och rusk, med buss och tåg och äntligen hoppar av vid hållplatsen inser vi att gatan vi ska till inte alls ligger ”placerad only 2 minutes away”. Efter att ha brutit mot lagen om ofredande mot ungefär 4 olika pensionärer med vårt ”ursäkta var ligger…” på dåligt försök till danska, som troligtvis lät mer som om vi just haft någon form av narkotika intag, vilket kan ha varit en bidragande faktor till att alla pensionärer vägrade svara utan bara rusade därifrån så fort deras rollatorer och ostadiga ben bar dom. Hur som helst efter att ha förföljt och terroriseras dessa arma gamlingar lokaliserade vi gatan och fann tillslut trappuppgången.

 

Och hade då inte denna historien handlat om mig, hade det inte varit storm ute och hade inte mina skor läckt in 8 liter vatten och gjort ett sörplande sugpropps-ljud för varje steg, så hade inte nästa detalj varit speciellt påfrestande. Men när vi står där genomblöta, andfådda (efter att bestigit gatan som närmare kan liknas vid Kilimanjaro, en gnutta lutning om man säger så) och med nybakta pizzabullar som vi hade bakat i all hast till det tilltänkta knytkalaset. Så svarar inte vår klasskamrat i telefon! Med den danska säkerheten gällande portar till trapphus i åtanke, skulle det vara närmare omöjligt för oss att ta oss in. Vi provade alla möjliga nummer, tryckte på alla möjligt tänkbara knappar på porttelefonen….inget svar.

 

När vi efter många om och men kommer in och upp i lägenheten har alla våra klasskamrater ätit upp och vår nyblivne vän från Kamerun är i fullt schå att rigga upp för vår lilla gymnastikövning som är obligatoriskt för alla efter maten. Alla övriga gäster väntar tacksamt på att vi ska få lite mat i magen. När maten väl var uppäten och vår vän ivrigt försökte få med alla på den lilla matsmältnings-övningen, var väl jag inte jätte sugen att ställa mig framför massa nästintill främmande människor och göra gymnastikövningar. Jag går ju för tusan inte ens på Friskis & Svettis i min skäck för aktiviteter i grupp. Men här ska jag stå och göra huvud-axlar-knä-och-tå varvat med ”och vänster hand och höger ben och huvudet med och… Fader Abraham, Fader Abraham….”… GE MIG STYRKA!

 

Jag försökte vänligt men bestämt att ”njeääää… Tack men nej tack. Min mage kan göra sitt jobb utan gymnastik, jag har dresserat honom väl, tack ändå.” … Det hjälpte dock inte alls. Istället så kom det. Som så många gånger förr…

 

”That so typical for swedish people!”

 

Så okej… Var beredda här kommer en lista som jag som spion har luskat fram om hur människor från andra kulturer ser på oss svenskar. Vissa saker har ni säkerligen redan hört. Ja, nu får ni det bekräftat!

 

Svenskar:

• Är snygga
• Är lättfotade
• Är snåla
• Är ironiska
• Behöver kopiösa mängder sprit för att våga umgås med nya människor
• Är punktliga
• Har dålig humor
• Är tråkiga
• Är lugna och konflikträdda när de är nyktra, för att på fyllan bli käftiga och börja slåss
• Är stela och rädda för att göra bort sig
• Är överambitiösa, hårt arbetande, disciplinerade och strukturerade
• Lyder order och klagar inte över det, förutom när ingen hör
• Är reserverade och släpper inte gärna in främlingar in på livet, autistiska i jämförelse med människor som bor närmare ekvatorn
• Formar, likt tränade apor, en kö när det delas ut smakprover på ICA Maxi, men hatar ändå att stå i kö
• Är extremt måna om att ingen ska tro att de är turister när de är ute och reser
• Är sjukligt rädda för att säga att dom gillar sig själva och sitt land
• Går aldrig mot röd gubbe över gatan, även om inte en bil syns till på flera mil.
• Står hellre upp än att sitta bredvid en främling på bussen, alternativt står hellre i regnet än i samma busskur som någon de inte känner
• Får en ångestattack när en främling ler mot dom på gatan

 

Men trots alla dessa något negativa åsikter om svenskar och deras beteende säger alla att de älskar svenskar och Sverige. Nej, jag förstår att jag kanske inte kan lita på vad de säger i den frågan då jag själv är svensk. Men detta skulle innebära att av min erfarenhet är alla som inte är svenskar lögnare och då föredrar jag att svenskt, och naivt, tro att de faktiskt gillar svenskar.

 

Jag har hittills bara möt en person som var så pass ärlig att han erkände att han hatade svenskar och framförallt svenska flickor. Denna man kom från Island och hade ett, för honom väldigt vanligt namn, men för oss ett smått underhållande namn. Ett namn vars innebörd på svenska åtskiljda flickor hade upplyst denne stackars man om. Han hette Snorre Snorreson och var inte speciellt nöjd med alla svenskars asgarv när han pressenterade sig. ”Men nästa gång någon frågar vad du heter så kan du bara säga att du heter samma sak som Snurre Sprätt heter i förnamn” sa Elinor oskyldigt. Snorre var ganska nöjd med idén och vem vet kanske omvände vi denna isländske man i hans åsikter om svenskar.

 

 

 

Jag startar Copenhagen fashion week med ett basilusk upplopp utan dess like, placerad i inte mindre än i min stackars hals. Att jag, likt de flesta män, undantagslöst blir så dålig att jag är nära på att stryka med varenda gång det blir influensatider, är bara allmänt opassande för tidpunken. För i detta nu är det, mer eller mindre, svåra situationer som kräver en snabb men genomarbetad lösning snarast möjligt. Som är som när man skildrar en tryckt stämning genom att beskriva den som möjlig att skära igenom med en kniv. Min smått stressande situation, med hopande moment som väntar otåligt på att bli uppmärksammade och uppklarade, går snarare att liknas vid att bli motad in i ett hörn av hungriga duvor som har tagit sikte på din lunchmacka!!! Fly eller illa fäkta?! Min respons på situationen är att apatiskt sätta mig ner på marken. Som en trasdocka, tomt stirrande ut i ingenting. Låta ske vad som sker. Alternativt proppa i mig hela mackan i en enda tugga….. Och med munnen full svara duvorna: Vadå då? Jag är hungrig?!

För att komma tillbaka till verkligheten istället för att fokusera, strukturera och agera, väljer jag att skita i allt ihop. Det finns bara en sak som ingen kan hindra mig ifrån…. Äta!

• Uttråkad – äta.
• Ledsen – äta.
• Glad – äta.
• Arg – äta.
• Sjuk – äta.
• Hungrig – äta.

Min livshotande sjukdom (ja det känns så) har dömt mig till en outhärdlig period med täppt näsa, svullen hals och rinnande ögon. Jag både ser och låter som någon från mumindalen….on drugs. Hur som helst är det väldigt synd om mig med massa viktiga saker att ta tag i, människor att prata med, myndigheter att gå till, öden att bestämma och till råga på allt med en täppt näsa! Mitt i allt så börjar Copenhagen fashion week vilket innebär en massa spännande cocktail partyn, kläder, skor, fascinerande människor, modevisningar… Och där ska jag stå totalt malplacerad likt muminmamman på Barbies beach party iförd kläder från tidigt 90-tal, täppt näsa och slitna skor. Så istället för att ta tag i allt jag borde göra så begav jag mig till Stöget, köpte kakor och ett par nya skor. Vipps! Va mycket lättare livet blev. Muminmamman förvandlades till snusmumriken, hjärtesorg förvandlades till skoskav och den täppta näsan gav mig en spännande accent.