Att märka att tiden har gått är ganska skrämmande, men ganska ofta relativt smärtfritt. Ja för man märker ju inte att tiden har gått för än den faktiskt har packat sina väskor och dragit vidare. Och man ska inte gråta över spilld mjölk, och jag brukar inte ens ägna en tanke åt den vita fläcken på bordet och hur den simmiga vätskan droppar ner på den nytvättade vita mattan. Jag brukar rätt och slätt göra en kraftansträngning och likt en löperska i alldels för tighta cykelbyxor flyga upp och springa efter disktrasan och Ajax. Jag låter handlingen råda över tanken.

Det är trots allt min reaktion på det mesta här i livet. Istället för att vara ledsen eller arg så sätter jag på något grötigt dödsmetallband, headbangar tills jag blir yr i huvudet och går och hämtar någon att äta ur skafferiet. Istället för att fundera över en mindre lyckad utekväll med alldels för mycket, som resulterat i alldeles för ärliga sanningar. Så plockar jag fram den alltid så trofasta Bridget Jones filmen, hämtar nått att äta ur skafferiet och bäddar ner mig i soffan. Och när all motion fram och tillbaka till skafferiet resulterat i en insikt framför spegeln att beach2012 not gonna happen i år igen. Så går jag bestämt den välkända motionsslingan till skafferiet och demonstrativt slänger allt med fullkornsinnehåll under 30% för att sedan spraya massa Ajax över de i papperskorgen. Ja för att omöjliggöra att jag plötsligt ångrar mig.

Att ångra sig… Han är inte bara en före detta. Eller jo… Det är han ju faktiskt bara, hur obara det än är. Men han är också personifierat den tiden som gick. Att springa på en före detta är så mycket mer än att springa på personen i sig. Att träffa på en före detta människa som man hade kunnat tänka sig att dela sitt liv med, är som att träffa sitt före detta liv. Visst det kanske inte alltid är helt smärtfritt. Men att det faktiskt är så pass smärtfritt förvånar mig. Kanske är det att jag inte ångrar. Kanske är det att jag sprayade Ajax över de vi hade.

En sen natt då jag inte för allt i världen kan somna försöker jag att låta tanken råda över handlingen och funderar över hur allt det som är mitt nuvarande liv hade kunnat se ut om jag hade fortsatt att leva mitt före detta liv. Jag hade kunnat bo med honom nu i någon stad, förmodligen hans stad, med en hund, varit svartsjuk på alla blondatjejer då jag tycktes se vilka tjejer som skulle intressera honom innan han såg de. Skulle jag levt mitt före detta liv så skulle jag irritera mig på hur han aldrig såg detaljerna med mig som skulle kunna vara älskvärda om han bara hade sett dom. Som att jag alltid kokar 6 koppar kaffe på morgonen fast jag vet att jag bara dricker 5. Som att jag har ett system i hur kuddarna ligger i sängen och att jag nyser i falsett som liknar den där tonen som är så ljus så bara hundar kan höra den. Fy faan vad jag i detta livet skulle dumpa honom. För fy tusan va olycklig jag hade varit om jag hade levt mitt före detta liv.

Det är nog lika bra att låta handlingen råda över tankarna och spraya Ajax över tiden som har gått. Vara tacksam över de stunderna av lycka framför Bridget Jones i soffan och eller till tonerna av dödsmetall. De fyllde sin funktion då men gjorde mig också tjock i huvudet och tjock om magen. Jag är glad att jag lever mitt nuvarande liv.

Jag har en illusion, eller jag har en vision, eller nej det är nog banne mig en illusion. Jag tänker så här det sägs att man måste kasta sig ut i dejtingdjungeln för att hitta någon som kan avsluta dina meningar, skratta åt dina skämt och ge dig möjligheten till ensamhet. Men det krävs mer än en lian för att jag ska göra djungelvrål. Och vem avslutar dina meningar, skrattar åt dina skämt och låter dig njuta av ensamheten bättre än du själv?! Om jag då dess utom omges av fantastiska människor som jag får dela detta med, utan krav på återkoppling efter en lång natt men med möjligheten till det. Varför i hela fridens namn ska jag då ta på mig khakibyxor, safarihatt och plocka fram macheten?

Det är flera av mina vänner som har börjat med det här med nätdejting. Och de historier de har delat med sig av får mig att vilja göra allt annat än just nätdejta.

En av vännerna bjöd hem en potentiell partner till sitt hem en sen kväll, men kvällen tycktes inte riktigt barka åt rätt håll. Den potentiella partnern satt i 3 timmar och pratade om sig själv och sin fascination av, håll i hatten...Hitler!

När vännen vänligt men bestämt förklarade dejten avslutad, lämnar den nu inte längre så potentiella partnern lägenheten så upptagen av att prata om sig själv (och Hitler), så han gick hem mitt i vintern utan jacka. Vad som hände med jackan är ännu oklart. Om du känner igen dig i denna beskrivning återlämnas jackan mot beskrivning.

Ytterligare en vän hade då nätdejtat en man från huvudstaden en längre tid, då denna man överförtjust meddelar att han ska på jobbkonferens i hennes stad. Tid för kaffe? Dagen D så träffas de och dejten flyter på, mannen verkar relativt normal tills han plockar fram en dikt ur fickan som han har skrivit till hennes ära. Här borde varningsklockorna ha klämtat och röda lampor börjat blinka. Vännen håller masken och försöker göra det bästa av situationen. Senare visar det sig att mannen inte alls är i stan genom jobbet utan har åkt ner från huvudstaden enbart för att träffa vännen och har dessutom bokat hotellrum för en vecka!

Ahaaa… Det var inte romantiskt ljus det var varningslampor!

Men någonstans kanske man inte ska vänta sig mer. Om man kastar sig ut i en okänd dejtingdjungel så är det ju inte så konstigt att man träffar på en ociviliserad babian?

Det var men en chock och ett litet leende, jag vaknade i morse och insåg att jag faktiskt är en obotlig hopplös romantiker. Då jag med en stark övertygelse har levt hela livet utifrån principen ”för fan tänd lamporna så jag ser vad jag äter” under romantiska stearinljusmiddagar.  Ja för man vet ju faktiskt aldrig vad eller vem som kan ha bosatt sig på min tallrik medans jag tittade bort under en millisekund. Men idag insåg jag att jag trots allt uppskattar små gester av omtanke. Som små uppmuntrande sms på jobbet, en puss på pannan och vetskapen om att oavsett hur saker och ting artar sig kommer vi alltid vilja varandra väl. Och jag kan vara okristligt tacksam över att det finns någon där kommunikationen når fram utan ord.

Någonting som, förutom stark vind eller solljus, kan få mina ögon att tåras är när allting flyter på, när saker och ting är som de ska och var sak ligger på sin plats. Kalla det kontrollbehov men jag blir rörd när kommunikation mellan människor fungerar. Det kan handla om något så lågt som ett internskämt, ett ord som får er båda att le, eller att personen läser av dina signaler och hämtar en kopp kaffe och ett par raggsockar. Jag blir rörd av att en annan människa känner din natur så väl att denna låter dig sova vidare på morgonen eller inte stör under Big Brother.

Jag får fjärilar i magen av att någon ger dig möjligheten att vara ensam och chansen av att få vara tillsammans. Att veta att oavsett om vi hörs idag, imorgon eller om en vecka så kan vi plocka upp den berömda tråden. Nej det kanske inte är klassisk romantik, men för mig är det en gest av kärlek, ett fluffigt, rosa, vaniljdoftande moln av romantik. Men mitt i de luddiga molnet kvarstår ändå de faktum att vi inte vill vänta en månad, att ett uppmuntrande sms resulterar i ett stort leende och att bara ett enda ord kan få mig att börja fnissa.

Jag blir lycklig då man träffar henne sex år senare och hoppkurad i soffan inser att det är som ingenting har förändrats mellan oss. Vi är fortfarande som ler och långhalm, handen i hansken, two peas in a pod. Det är otvivelaktigt att vi har förändrats under dessa år, men någonstans tycks universum ha snurrat åt samma håll för oss båda och hon kan fortfarande avsluta mina meningar och ja då internskämten de håller fortfarande måttet. Jag är i hamn!

Nu tycker kanske ni riktiga romantiker att jag är helt ute och cyklar. Men man kan inte lära en gammal hund att sitta, inte genom en ”tidig” morgons plötsliga insikt i alla fall. Och där med inte sagt att jag varken är gammal eller hund. Men för mig är det en smärre chock att inse att inse att tända ljus kan både vara romantiskt och fördelaktigt. Jag menar det är ju faktiskt svårare att se flötfläckarna runt munnen och mitt tvivelaktiga bordsskick. Och det är inte tanken som räknas, det är gesten. Den gest som säger: Jag bryr mig om dig!

Frökens Svenssons 18års dag om jag inte minns fel.