Kroppen säger till mig att jag är allergisk mot något. Du blir vad du äter? Spegeln skvallrar om någonting jag har ätit som fått mig att likna en skabbräv. Nej jag kan inte minnas någon skabbräv i min senaste lunchlåda.

Efter en snabb genom gång i mitt något luddiga huvud kommer jag fram till att jag de senaste 4 dagarna har levt på enbart ballerinakex och kaffe. Inte fan blev det något eterisk liten ballerina av mig inte. Bara en skabbräv. Jäkla ballerinakex!

 

 

Att märka att tiden har gått är ganska skrämmande, men ganska ofta relativt smärtfritt. Ja för man märker ju inte att tiden har gått för än den faktiskt har packat sina väskor och dragit vidare. Och man ska inte gråta över spilld mjölk, och jag brukar inte ens ägna en tanke åt den vita fläcken på bordet och hur den simmiga vätskan droppar ner på den nytvättade vita mattan. Jag brukar rätt och slätt göra en kraftansträngning och likt en löperska i alldels för tighta cykelbyxor flyga upp och springa efter disktrasan och Ajax. Jag låter handlingen råda över tanken.

 

Det är trots allt min reaktion på det mesta här i livet. Istället för att vara ledsen eller arg så sätter jag på något grötigt dödsmetallband, headbangar tills jag blir yr i huvudet och går och hämtar någon att äta ur skafferiet. Istället för att fundera över en mindre lyckad utekväll med alldels för mycket, som resulterat i alldeles för ärliga sanningar. Så plockar jag fram den alltid så trofasta Bridget Jones filmen, hämtar nått att äta ur skafferiet och bäddar ner mig i soffan. Och när all motion fram och tillbaka till skafferiet resulterat i en insikt framför spegeln att beach2012 not gonna happen i år igen. Så går jag bestämt den välkända motionsslingan till skafferiet och demonstrativt slänger allt med fullkornsinnehåll under 30% för att sedan spraya massa Ajax över de i papperskorgen. Ja för att omöjliggöra att jag plötsligt ångrar mig.

 

 

Att ångra sig… Han är inte bara en före detta. Eller jo… Det är han ju faktiskt bara, hur obara det än är. Men han är också personifierat den tiden som gick. Att springa på en före detta är så mycket mer än att springa på personen i sig. Att träffa på en före detta människa som man hade kunnat tänka sig att dela sitt liv med, är som att träffa sitt före detta liv. Visst det kanske inte alltid är helt smärtfritt. Men att det faktiskt är så pass smärtfritt förvånar mig. Kanske är det att jag inte ångrar. Kanske är det att jag sprayade Ajax över de vi hade.

 

En sen natt då jag inte för allt i världen kan somna försöker jag att låta tanken råda över handlingen och funderar över hur allt det som är mitt nuvarande liv hade kunnat se ut om jag hade fortsatt att leva mitt före detta liv. Jag hade kunnat bo med honom nu i någon stad, förmodligen hans stad, med en hund, varit svartsjuk på alla blondatjejer då jag tycktes se vilka tjejer som skulle intressera honom innan han såg de. Skulle jag levt mitt före detta liv så skulle jag irritera mig på hur han aldrig såg detaljerna med mig som skulle kunna vara älskvärda om han bara hade sett dom. Som att jag alltid kokar 6 koppar kaffe på morgonen fast jag vet att jag bara dricker 5. Som att jag har ett system i hur kuddarna ligger i sängen och att jag nyser i falsett som liknar den där tonen som är så ljus så bara hundar kan höra den. Fy faan vad jag i detta livet skulle dumpa honom. För fy tusan va olycklig jag hade varit om jag hade levt mitt före detta liv.

 

Det är nog lika bra att låta handlingen råda över tankarna och spraya Ajax över tiden som har gått. Vara tacksam över de stunderna av lycka framför Bridget Jones i soffan och eller till tonerna av dödsmetall. De fyllde sin funktion då men gjorde mig också tjock i huvudet och tjock om magen. Jag är glad att jag lever mitt nuvarande liv.

---

 

Jag har en illusion, eller jag har en vision, eller nej det är nog banne mig en illusion. Jag tänker så här det sägs att man måste kasta sig ut i dejtingdjungeln för att hitta någon som kan avsluta dina meningar, skratta åt dina skämt och ge dig möjligheten till ensamhet. Men det krävs mer än en lian för att jag ska göra djungelvrål. Och vem avslutar dina meningar, skrattar åt dina skämt och låter dig njuta av ensamheten bättre än du själv?! Om jag då dess utom omges av fantastiska människor som jag får dela detta med, utan krav på återkoppling efter en lång natt men med möjligheten till det. Varför i hela fridens namn ska jag då ta på mig khakibyxor, safarihatt och plocka fram macheten?

 

 

 

Det är flera av mina vänner som har börjat med det här med nätdejting. Och de historier de har delat med sig av får mig att vilja göra allt annat än just nätdejta.

 

En av vännerna bjöd hem en potentiell partner till sitt hem en sen kväll, men kvällen tycktes inte riktigt barka åt rätt håll. Den potentiella partnern satt i 3 timmar och pratade om sig själv och sin fascination av, håll i hatten...Hitler!

När vännen vänligt men bestämt förklarade dejten avslutad, lämnar den nu inte längre så potentiella partnern lägenheten så upptagen av att prata om sig själv (och Hitler), så han gick hem mitt i vintern utan jacka. Vad som hände med jackan är ännu oklart. Om du känner igen dig i denna beskrivning återlämnas jackan mot beskrivning.

 

 

Ytterligare en vän hade då nätdejtat en man från huvudstaden en längre tid, då denna man överförtjust meddelar att han ska på jobbkonferens i hennes stad. Tid för kaffe? Dagen D så träffas de och dejten flyter på, mannen verkar relativt normal tills han plockar fram en dikt ur fickan som han har skrivit till hennes ära. Här borde varningsklockorna ha klämtat och röda lampor börjat blinka. Vännen håller masken och försöker göra det bästa av situationen. Senare visar det sig att mannen inte alls är i stan genom jobbet utan har åkt ner från huvudstaden enbart för att träffa vännen och har dessutom bokat hotellrum för en vecka!

Ahaaa… Det var inte romantiskt ljus det var varningslampor!

 

Men någonstans kanske man inte ska vänta sig mer. Om man kastar sig ut i en okänd dejtingdjungel så är det ju inte så konstigt att man träffar på en ociviliserad babian?

 

 

Det var men en chock och ett litet leende, jag vaknade i morse och insåg att jag faktiskt är en obotlig hopplös romantiker. Då jag med en stark övertygelse har levt hela livet utifrån principen ”för fan tänd lamporna så jag ser vad jag äter” under romantiska stearinljusmiddagar.  Ja för man vet ju faktiskt aldrig vad eller vem som kan ha bosatt sig på min tallrik medans jag tittade bort under en millisekund. Men idag insåg jag att jag trots allt uppskattar små gester av omtanke. Som små uppmuntrande sms på jobbet, en puss på pannan och vetskapen om att oavsett hur saker och ting artar sig kommer vi alltid vilja varandra väl. Och jag kan vara okristligt tacksam över att det finns någon där kommunikationen når fram utan ord.

 

Någonting som, förutom stark vind eller solljus, kan få mina ögon att tåras är när allting flyter på, när saker och ting är som de ska och var sak ligger på sin plats. Kalla det kontrollbehov men jag blir rörd när kommunikation mellan människor fungerar. Det kan handla om något så lågt som ett internskämt, ett ord som får er båda att le, eller att personen läser av dina signaler och hämtar en kopp kaffe och ett par raggsockar. Jag blir rörd av att en annan människa känner din natur så väl att denna låter dig sova vidare på morgonen eller inte stör under Big Brother.

 

Jag får fjärilar i magen av att någon ger dig möjligheten att vara ensam och chansen av att få vara tillsammans. Att veta att oavsett om vi hörs idag, imorgon eller om en vecka så kan vi plocka upp den berömda tråden. Nej det kanske inte är klassisk romantik, men för mig är det en gest av kärlek, ett fluffigt, rosa, vaniljdoftande moln av romantik. Men mitt i de luddiga molnet kvarstår ändå de faktum att vi inte vill vänta en månad, att ett uppmuntrande sms resulterar i ett stort leende och att bara ett enda ord kan få mig att börja fnissa.

 

Jag blir lycklig då man träffar henne sex år senare och hoppkurad i soffan inser att det är som ingenting har förändrats mellan oss. Vi är fortfarande som ler och långhalm, handen i hansken, two peas in a pod. Det är otvivelaktigt att vi har förändrats under dessa år, men någonstans tycks universum ha snurrat åt samma håll för oss båda och hon kan fortfarande avsluta mina meningar och ja då internskämten de håller fortfarande måttet. Jag är i hamn!

 

Nu tycker kanske ni riktiga romantiker att jag är helt ute och cyklar. Men man kan inte lära en gammal hund att sitta, inte genom en ”tidig” morgons plötsliga insikt i alla fall. Och där med inte sagt att jag varken är gammal eller hund. Men för mig är det en smärre chock att inse att inse att tända ljus kan både vara romantiskt och fördelaktigt. Jag menar det är ju faktiskt svårare att se flötfläckarna runt munnen och mitt tvivelaktiga bordsskick. Och det är inte tanken som räknas, det är gesten. Den gest som säger: Jag bryr mig om dig!

 

 

 

Frökens Svenssons 18års dag om jag inte minns fel.

 

Underbart!!! Önskar att jag hade kommit på det innan!

Många års, mer eller mindre, misslyckade dejtingförsök från min sida har förärat mig med ytterligare en blixtinsikt. . . .

 

Jag skulle inte vilja påstå att jag inte har försökt. Det är bara så att piggen på lyckohjulet inte har stannat på mig än. Men har dragit förbi otaliga gånger och pickat mig blodig men den har banne mig inte stannat.

Jag häller upp ännu en gigantisk kopp kaffe och ger mig själv en guldstjärna i kanten. Trots att jag bara fått nitlotter så har jag i alla fall satsat alla mina surt förvärvade småslantar på diverse ”lycko”nummer.

Det sägs att man ska lära sig av sina misstag så att inte historien upprepar sig. Jag har anammat det uttrycket och dragit de till sin spets, jag söker efter motsatsen till de tidigare kraschlandningarna.
Den första var alldeles för snäll, nästa var . . . mindre snäll. Någon var väldigt smart, en annan mindre smart. Lång, kort. Schtek, goth. Ja jag tror ni förstår var jag är på väg.  Men som en smäll på käften av historiens vingslag tycks ingenting riktigt fungera. Historien upprepar sig. Houston, we’ve got a problem. MAYDAY MAYDAY.

 

En förklaring till alla dessa misslyckande dejtingförsök skulle kunna vara att Han med stort H inte har dykt upp än. Det skulle också kunna vara så att jag inte riktigt vet vad jag söker efter och att taktiken ”jag vet vad jag inte vill ha” inte är riktigt vattentät. Men sen så är jag ju inte heller känd för att vara speciellt optimistisk.  Jag håller fast vid min strategi och när kaffe koppen är uppdrucken så slår de mig…

 

BONDE SÖKER FRU!
Jag har i alla fall inte försökt dejta någon bonde än! Jag har dock träffat bondens motsats ett flertal gånger. Svin! Och det har ju inte riktigt varit någonting för mig.

Här är mitt brev till valfri bonde i tv4:s tv program Bonde söker fru.

 

Istället för en kontaktannons så hade jag skrivit de på ett rosa brevpapper, sprayat parfym på och gjort en klassisk pussmun. Då jag inte använder läppstift så hade det mest resulterat i en stor flötfläck efter någonting jag troligtvis har frossat i mig, like there’s no tomorrow.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej det kanske inte hade varit någonting för mig det heller. Ju mer jag tänker på det, så kanske det inte är de dejtingobjekten som det är fel på. Det kanske är jag . . .
Jag menar när man går på valfritt tivoli och får för sig att spela på ett lyckohjul, vilket nummer är det då man ALDRIG lyckas få?! Stjärnvinsten så klart! Så nästa gång någon snurrar lyckohjulet så är jag i alla fall lyckligt medveten om att chansen för att piggen ska göra annat än att rispa min nästipp inte är speciellt stor, för att jag helt enkelt är för bra för att lottas ut till vem som helst.

 

 

 

Steffe berättar att hennes klasskompis inte får flyga hem för att han har sagt ”bomb” på flygplatsen. På en hundradelssekund ändrades hela denna stackars killens resplaner då han skrämt en hel drös ångestfyllda resenärer genom ett oskyldigt försök att testa gränserna. Och den obetänksamma ska nog fundera en gång extra innan han öppnar munnen på statlig mark i Scottland igen. Men det är inte utan att jag uppmärksamma mina egna tappra drömmar om att testa gränserna.

 

 

Det här är saker jag alltid vill göra när jag hamnar i den situationen:

• När jag går på trottoarerna här i Danmark och cyklarna svischar förbi i ljusets hastighet känner jag alltid för att ta ett paraply eller en lång pinne, och helt utan förvarning dra fram den i ögonhöjd på valfri cyklist. Eller snabbt som attan lirka in den i ett cykelhjul. Kom ihåg ”it’s not the fall that hurts”. Men så fantastiskt kul jag hade haft om jag fick beskåda denna arrangerade flygtur. … skoj!

• Eller varje gång jag går för bi en riktigt gammal mysgubbe med rollator känner jag spontant för att hoppa fram och nypa honom i båda kinderna och göra gurglande läten som man gör med bebisar. Har en känsla av att äldre män gillar bebisspråk på ett väldigt kärleksfullt men osnuskigt sett.

• Jag har lust att skrika BOMB på flygplatsen.

• Jag har lust att rynka näsan åt folks bebisar i barnvagnar.

• Jag har lust att rynka näsan åt snygga människor.

• Jag har lust att spela luftgittarr på knä, varvat att headbanga så löshåret flyger av åkandes på tunnelbanan.

• När jag är ute och promenerar vid stranden vill jag ställa mig på en sanddyna med vinden i håret och göra Ronjas vårski eller Titanic posen med vinden i håret och armarna utsträckta.

• Jag vill kunna äta choklad utan att påstå att jag unnar mig själv de. Måste jag förtjäna att äta något onyttigt, kan jag inte bara göra det för att det är gott?!

 

Jag skulle just unna mig lite gotte en sketen tisdag förra veckan. Jag tyckte att livet var allmänt kasst och att jag, i all min bitterhet, just hade gjort mig förtjänt av en kaka. Så hej hå hej hå vi till vår Fotex gå. I Danmark är det nämligen så att mitt i mataffären ligger ett litet konditori med färskt bröd och bakverk av alla dess slag. Danskarna som är experter på bakverk och gärna unnar sig en kaka till kaffet slåss med näbbar och klor och att komma intill läckerheterna av sällan skådat slag. När det äntligen är min tur pekar jag på det största wienerbrödet jag kan se. Jag kunde troligtvis liknas vid en av Disneys tecknade vargar som efter veckor av vegetarisk matsedel ser en tjock gris eller något annat köttigt. Med ögon stora som tefat och tungan dinglandes ur mungipan med tillhörande dregel… Kom till Sanna. Komsi komsi…

 

Men då danskan inte faller sig helt naturligt i min mun och då svenskan tycks vara lika svår för dessa gurglande varelser (danskarna inte wienerbröden) så tycktes det som om den unga flickan bakom disken inte förstod mig riktigt. Troligtvis såg hon bara mina uppspelta ögon och min mun som vattnades ymnigt.  En annan tjej tar över betalningen medans den första expediten slår in min kaka i ett fint paket. Väl hemma sliter jag upp paketet i barnslig lycka. Och i det fina paketet ligger inte 1 utan inte mindre än 6 wienerbröd!!! Mitt kroppsspråk måste ha varit ett mycket tydligt uttrycksmedel. Jajemen… Sanna du är värd en kaka till! Och en till… och en till……

 

 

Funderar dessutom på om Harris en klasskamrat till mig hade samma problem för hans lunch förra veckan bestod av en rulltårta stor om en Dansk lagbok, som han dessutom förtärde hel, som en gigantisk hamburgare eller Elvis-macka.

 

 

Efter ett par månader i nordtyskland och en livstid i Svearike, skulle jag vilja påstå att jag märkt några distinkta skillnader mellan dessa två grannländer. Som jag påpekat tidigare är svenskar kända för sin ironi, men om jag skulle känna igen en dansk utifrån ett specifikt beteende så skulle det snarare vara det motsatta. Danskarna är, efter min erfarenhet, rakt på sak. Brutalt ärliga i de mest bisarra och opassande situationer, samtidigt så befriande frispråkiga och uppriktiga när man väl vill ha det bemötandet.

 

Jag skulle vilja påstå att det finns både bra och dåliga sidor av detta uppförande hos den danska populationen.  En av fördelarna är att man slipper lida utav de svenska pojkarnas inlindade raggningsförsök som består av ett alkoholstint möte i natten, ett satans eniroande av telefonnummer, 2 veckors väntetid för att sedan få en halvdiss med kryptiska smileys. Meddelande drypande av ironi och tydliga tecken på en sjuklig tillbedjan av ”The game”. I Danmark är det raka puckar där smsen snarare liknar en militärisk order från tyskland för länge sen. ”Du, jag, bio 20.30. Jag ringer”. Männen går att liknas vid någonting direkt från Grottbjörnens folk. Släpandes på sin kvinna över axeln, i håret, och med ett ohyggligt underbett och en träpåk i handen. … Fast utan underbettet. … Helst.

 

Kära, kloka Sara upplyste mig om det fantastiska uttrycket – Retrosexuell, här om veckan. Det är ett komplement till den Metrosexuella mannen. Den metrosexuella mannen som vi alla känner som han som vägrar släppa spegeln innan utgång, trots att det är din tur sedan 2 timmar tillbaka. Han som helst inte går ut när det regnar för att frisyren inte håller tillräckligt hög standard i fel luftfuktighet. Han som inte kan hämta posten i mjukisbyxor, eller ha på sig svarta strumpor då de får honom att se kort ut.

 

Den retrosexuell mannen är istället hårig, gillar biff, magen skymmer sikten mot fötterna. Han är den ultimata alfahanen. En skogshuggare i flanellskjorta som inte fruktar någonting och som skyddar dig mot allt från irriterande stalkers, arga tanter med rollator och kalla nätter. En man som inte tvivlar på att bära dig hem när du tragiskt nog bryter klacken på dina favoritskor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag senare samma vecka av en händelse springer in i Lisa på tåget hem till Köpenhamn kommer vi snabbt in på min nya upptäckt och favoritord. Hon förklarar att hennes nya pojkvän inte hör hemma i någon av kategorierna. Han är vad man illa nog skulle kalla för kvinnan i förhållandet. Men då vi genast inser att han själv troligtvis inte alls hade varit tillfreds med denna benämning så försökte vi tappert komma på ett namn för denna typ av män. Han är snäll, omtänksam, gillar barn och djur. Har tar gärna disken när det behövs men har inga problem med att påpeka när det är din tur. Ha är en svärmorsdröm samtidigt som han inte låter dig vinna i TP av ren snällhet eller byter till bebisröst när du ringer. Efter mycket tankeverksamhet och ett par öl senare dök ordet upp… POFF!!!
REKOSEXUELL!

 

Jag står fortfarande fast vi att jag behöver en retrosexuell man, utan underbett. Och helst inte dansk då språkmuren som skiljer oss åt är omöjlig att ta sig över. Språket är dock lättare att förstå om man dricker omåttliga mängder alkohol på väldigt kort tid. Så ikväll ska jag bli full för kärlekens skull!

 

Idag är det alla hjärtansdag med allt vad det innebär. Då mitt hjärta råkar tillhöra ingen annan är mig själv, så planerade jag att hylla de människor som har gjort denna äganderätt möjlig… Mamma och pappa. Den klassiska hyllningen till någon man bryr sig om är ju så klart blommor. Men när jag byllsat på mig hela vinterutstyrseln och likt en levade michelingubbe, med träben, full och på is stapplat mig fram till blomsterbutiken så möts jag av en upprörd mob av kärlekskranka män och kvinnor i upplopp över vem som får de vackraste rosorna, de kraftigaste tulpanerna och de rödaste pelargonierna. Med en djup suck får jag helt enkelt ta mina blommstertomma tumvantar och knalla tillbaka hem, utan blommor men med en växande fundering i huvudet.

Då alla hjärtans dag ursprungligen är en amerikansk tradition, likt halloween och mor- och farsdag som vi så gladeligen har anammat, så tycker jag att är det någon högtid vi borde ta upp i det här landet så är det Thanksgiving. Så istället för att ödsla den här dagen på att vara bitter då att alla turturduvor står och pratar bebisspråk med varandra i varje hörn så tillägnar jag den här dagen åt att vara tacksam.


Jag är tacksam för att jag har en familj som kan skämma bort mig när jag kommer på besök från danskeland. Jag är tacksam för alla vänner som finns där i vått och tort, men även tacksam för de som bara syntstill när det är lagom fuktigt och behaglig temperatur. Vänner som kommer och går har en funktion som man absolut inte ska underskatta. Att de får mig att förstå att ingenting varar för evigt och att ta vara på tiden just nu.

Jag är tacksam över de människor som har gjort en inverkan på mitt liv trots att de inte vet om det. Jag är tacksam för dom som vet om det men inte påpekar det hela tiden och förväntar sig ett Nobelpris som tack för hjälpen. Jag är tacksam för att jag har extremt dålig och något makaber humor, då jag aldrig blev en mainstream bimbo som skrattar åt vad som är mest passande för stunden. Jag är tacksam för att jag tidigt hittade musiken som formade mig och fick mig att gå över till the dark side, innan EMD hann sätta sina långa popiga klor i mig. Jag är tacksam över att jag har en sambo som är helt fantastisk och förstående. Jag är tacksam för att jag bor i ett land som har Marabou. Jag är tacksam för att jag fick chansen att lära känna min farmor och farfar innan det var försent. Jag är tacksam över att jag har syskon att hata och älska. Jag är tacksam över att jag aldrig flyttade till Sunny Beach och blev bartender.

Jag är tacksam över att jag har ensamrätt till mitt hjärta, så jag slipper stå i kö för att köpa blommor som dör imorgon, utan att jag istället kan lägga de pengarna på ett par nya skor.

Tack som fan!

---

Alla hjärtans dag närmar sig med stormsteg och jag kan inte undgå känslan av spysjuka blandat med en gnutta irritation. En irritation på de par som så demonstrativt stoltserar med sin partner inför, och på, denna satans-påfund till dag. Ohämningslöst hånglande på offentliga platser som resulterar i saliv som sprutar åt alla möjliga håll. ”Ehh. Ursäkta mig skulle ni kunna tänka er att inte slafsa så. Det skvätter ända hit till andra sidan av bussen!”

 

Människor som håller med mig gällande Alla hjärtans dag och dess osagolikhet, är även de av en något annan åsikt än jag själv. De påstår att det är en amerikaniserad tradition, skapad i ett kommersiellt syfte av diverse Willy Wonka företag, precis som Halloween. Men ack där tar ni fel era dårar! Halloween råkar var årets höjdpunkt och tillåter omåttliga mängder smink oavsett kön och ålder. Hur ofta får man se män med kajal resten av året?! Denna högtid kan dock medföra vissa problem då den heta mannen i skägg och kajal, veckan efter halloween visar sig vara en vanlig lönfet Svensson med lösmustasch och teatersmink. Men det innebär inte att man kan få njuta av utsikten en gång om året. Så våga inte koppla samman dessa mörka högtider med varandra då de enbart har skrämseltaktik och falska förhoppningar gemensamt.

 

Alla hjärtans dag…. Vill bara förtydliga att offentliga kärleksförklaringar är livsfarliga för alla som befinner sig inom 2 kilometers radie. Det var inte utan att jag fick en gnutta av dåligt samvete när ett ofrivilligt fniss bubblade upp ur min hals, när jag imorse läste ”nyheter” på aftonbladets hemsida. En man i tyskland dog när han försökte förklara sin tillgivenhet till sin käraste…..offentligt. Om denna tysk var omåttligt korkad eller bara ett offer av en av kärlekens värsta biverkningar, förblindelse, står ännu oklart. Men tysken valde i alla fall att visa sin kärlek vid inte mindre än en motorväg. Då tyskarna knappast är kända för sin förmåga att köra sakta och säkert, i en salig blandning av knäsvaghet, kärleksrus och en rosa dimma blev resultatet av denna kärlekskranke mans uppvaktning mindre lyckad.

 

 

Är inte detta ödesironi i allra högsta grad?! Denna ”nyhet” bekräftar vad jag alltid hävdat… Låt de offentliga kärleksförklaringarna stanna inom hemmets väggar, för din och andras säkerhet och trevnad.

Det må vara så att jag inte alltid är den vassaste kniven i positivitetslådan när det kommer till kärlek. Och det är inte så att jag inte unnar lyckliga människor att få skryta om sin kärlek, så länge jag slipper höra eller se skiten. Så inför Alla hjärtans dag tar jag tåget hem till mamma och pappa, kurar ner mig i soffan, bunkrar upp med semlor och Cola i väntan på Halloween.

 

 

Lite glädje till oss bittra inför Alla hjärtans dag. Lika hysteriskt roligt varje gång!

Igår var vi bjudna på klassfest i utkanten av staden. Min baksmälla säger mig att det var en lyckad kväll trots dåligt väder, omkringirrande i Köpenhamn pga. avsaknad av karta och torra pizzabullar. Då vi tagit oss genom vind och rusk, med buss och tåg och äntligen hoppar av vid hållplatsen inser vi att gatan vi ska till inte alls ligger ”placerad only 2 minutes away”. Efter att ha brutit mot lagen om ofredande mot ungefär 4 olika pensionärer med vårt ”ursäkta var ligger…” på dåligt försök till danska, som troligtvis lät mer som om vi just haft någon form av narkotika intag, vilket kan ha varit en bidragande faktor till att alla pensionärer vägrade svara utan bara rusade därifrån så fort deras rollatorer och ostadiga ben bar dom. Hur som helst efter att ha förföljt och terroriseras dessa arma gamlingar lokaliserade vi gatan och fann tillslut trappuppgången.

 

Och hade då inte denna historien handlat om mig, hade det inte varit storm ute och hade inte mina skor läckt in 8 liter vatten och gjort ett sörplande sugpropps-ljud för varje steg, så hade inte nästa detalj varit speciellt påfrestande. Men när vi står där genomblöta, andfådda (efter att bestigit gatan som närmare kan liknas vid Kilimanjaro, en gnutta lutning om man säger så) och med nybakta pizzabullar som vi hade bakat i all hast till det tilltänkta knytkalaset. Så svarar inte vår klasskamrat i telefon! Med den danska säkerheten gällande portar till trapphus i åtanke, skulle det vara närmare omöjligt för oss att ta oss in. Vi provade alla möjliga nummer, tryckte på alla möjligt tänkbara knappar på porttelefonen….inget svar.

 

När vi efter många om och men kommer in och upp i lägenheten har alla våra klasskamrater ätit upp och vår nyblivne vän från Kamerun är i fullt schå att rigga upp för vår lilla gymnastikövning som är obligatoriskt för alla efter maten. Alla övriga gäster väntar tacksamt på att vi ska få lite mat i magen. När maten väl var uppäten och vår vän ivrigt försökte få med alla på den lilla matsmältnings-övningen, var väl jag inte jätte sugen att ställa mig framför massa nästintill främmande människor och göra gymnastikövningar. Jag går ju för tusan inte ens på Friskis & Svettis i min skäck för aktiviteter i grupp. Men här ska jag stå och göra huvud-axlar-knä-och-tå varvat med ”och vänster hand och höger ben och huvudet med och… Fader Abraham, Fader Abraham….”… GE MIG STYRKA!

 

Jag försökte vänligt men bestämt att ”njeääää… Tack men nej tack. Min mage kan göra sitt jobb utan gymnastik, jag har dresserat honom väl, tack ändå.” … Det hjälpte dock inte alls. Istället så kom det. Som så många gånger förr…

 

”That so typical for swedish people!”

 

Så okej… Var beredda här kommer en lista som jag som spion har luskat fram om hur människor från andra kulturer ser på oss svenskar. Vissa saker har ni säkerligen redan hört. Ja, nu får ni det bekräftat!

 

Svenskar:

• Är snygga
• Är lättfotade
• Är snåla
• Är ironiska
• Behöver kopiösa mängder sprit för att våga umgås med nya människor
• Är punktliga
• Har dålig humor
• Är tråkiga
• Är lugna och konflikträdda när de är nyktra, för att på fyllan bli käftiga och börja slåss
• Är stela och rädda för att göra bort sig
• Är överambitiösa, hårt arbetande, disciplinerade och strukturerade
• Lyder order och klagar inte över det, förutom när ingen hör
• Är reserverade och släpper inte gärna in främlingar in på livet, autistiska i jämförelse med människor som bor närmare ekvatorn
• Formar, likt tränade apor, en kö när det delas ut smakprover på ICA Maxi, men hatar ändå att stå i kö
• Är extremt måna om att ingen ska tro att de är turister när de är ute och reser
• Är sjukligt rädda för att säga att dom gillar sig själva och sitt land
• Går aldrig mot röd gubbe över gatan, även om inte en bil syns till på flera mil.
• Står hellre upp än att sitta bredvid en främling på bussen, alternativt står hellre i regnet än i samma busskur som någon de inte känner
• Får en ångestattack när en främling ler mot dom på gatan

 

Men trots alla dessa något negativa åsikter om svenskar och deras beteende säger alla att de älskar svenskar och Sverige. Nej, jag förstår att jag kanske inte kan lita på vad de säger i den frågan då jag själv är svensk. Men detta skulle innebära att av min erfarenhet är alla som inte är svenskar lögnare och då föredrar jag att svenskt, och naivt, tro att de faktiskt gillar svenskar.

 

Jag har hittills bara möt en person som var så pass ärlig att han erkände att han hatade svenskar och framförallt svenska flickor. Denna man kom från Island och hade ett, för honom väldigt vanligt namn, men för oss ett smått underhållande namn. Ett namn vars innebörd på svenska åtskiljda flickor hade upplyst denne stackars man om. Han hette Snorre Snorreson och var inte speciellt nöjd med alla svenskars asgarv när han pressenterade sig. ”Men nästa gång någon frågar vad du heter så kan du bara säga att du heter samma sak som Snurre Sprätt heter i förnamn” sa Elinor oskyldigt. Snorre var ganska nöjd med idén och vem vet kanske omvände vi denna isländske man i hans åsikter om svenskar.

 

 

 

Jag startar Copenhagen fashion week med ett basilusk upplopp utan dess like, placerad i inte mindre än i min stackars hals. Att jag, likt de flesta män, undantagslöst blir så dålig att jag är nära på att stryka med varenda gång det blir influensatider, är bara allmänt opassande för tidpunken. För i detta nu är det, mer eller mindre, svåra situationer som kräver en snabb men genomarbetad lösning snarast möjligt. Som är som när man skildrar en tryckt stämning genom att beskriva den som möjlig att skära igenom med en kniv. Min smått stressande situation, med hopande moment som väntar otåligt på att bli uppmärksammade och uppklarade, går snarare att liknas vid att bli motad in i ett hörn av hungriga duvor som har tagit sikte på din lunchmacka!!! Fly eller illa fäkta?! Min respons på situationen är att apatiskt sätta mig ner på marken. Som en trasdocka, tomt stirrande ut i ingenting. Låta ske vad som sker. Alternativt proppa i mig hela mackan i en enda tugga….. Och med munnen full svara duvorna: Vadå då? Jag är hungrig?!

För att komma tillbaka till verkligheten istället för att fokusera, strukturera och agera, väljer jag att skita i allt ihop. Det finns bara en sak som ingen kan hindra mig ifrån…. Äta!

• Uttråkad – äta.
• Ledsen – äta.
• Glad – äta.
• Arg – äta.
• Sjuk – äta.
• Hungrig – äta.

Min livshotande sjukdom (ja det känns så) har dömt mig till en outhärdlig period med täppt näsa, svullen hals och rinnande ögon. Jag både ser och låter som någon från mumindalen….on drugs. Hur som helst är det väldigt synd om mig med massa viktiga saker att ta tag i, människor att prata med, myndigheter att gå till, öden att bestämma och till råga på allt med en täppt näsa! Mitt i allt så börjar Copenhagen fashion week vilket innebär en massa spännande cocktail partyn, kläder, skor, fascinerande människor, modevisningar… Och där ska jag stå totalt malplacerad likt muminmamman på Barbies beach party iförd kläder från tidigt 90-tal, täppt näsa och slitna skor. Så istället för att ta tag i allt jag borde göra så begav jag mig till Stöget, köpte kakor och ett par nya skor. Vipps! Va mycket lättare livet blev. Muminmamman förvandlades till snusmumriken, hjärtesorg förvandlades till skoskav och den täppta näsan gav mig en spännande accent.

 

Insåg just när jag läste mitt tidigare inlägg att det lät som om jag inte trivs här i danskeland… Men oj så fel de blev. Jag trivs som fisken i vattnet. Det är klart att jag lider av enstaka hemlängtans perioder då och då. Men vem gör inte de som har någonting att länga efter?!

Här kommer lite bilder från alla äventyr…

 

Nu har verkligheten dragit igång i det lilla landet med den gurglande befolkningen.

Mitt nya liv här borta har fått mig att fundera över det här med rutiner. De säger att det tar minst tre veckor för en rökare att vänja sig av med det allra värsta suget efter cigaretterna. De säger även att de tre veckorna kan jämföras med ett rent helvete. Hur som helst, det påstås att det tar tre veckor att vänja sig vid nya vanor och rutiner. Att omställningen kan vara besvärlig och rentutav outhärdlig samtidigt spännande och kanske fantastisk (kanske inte för just rökare då), att efter tre veckor börjar hjärnan och kroppen att acceptera den nya konstellationen och det nya livet förvandlas till den gråa vardagen. Prinsen blir återigen en groda, vagnen blir en pumpa och pepparkakshuset blir skatteverket. Jag antar att alla jordens före detta rökare hade gått i taket om jag påstod att det enbart tar tre veckor att vänja sig vid en ny livssituation, men jag skulle vilja påstå att det tar tre veckor innan man börjar acceptera förändringen.

I mitt fall tog det tre veckor innan jag började drömma på engelska, då det fortfarande är helt omöjligt för mig att förstå danskarnas mummel. Det tog mig tre veckor innan jag förstod hur man sätter på diskmaskinen här. Det tog mig tre veckor att acceptera att sopbilen tömmer soporna utanför mitt sovrumsfönster varje morgon halv 6, och att alltid stanna vid rödgubbe (trafikljus inte en full dansk, då ska man bara gå… fort). Det tog mig tre veckor att lära mig alltid titta i dödavinkeln efter cyklister när man går på upptäcktsfärd. Och det tog mig tre veckor att inse att jag ska stanna här i 6 månader.

Jag tror att tre veckors regeln är applicerbar på det mesta. Någon som försvinner ur ens liv av olika anledningar, när man flyttar till en ny plats, när man byter från sommarjacka till höstjacka, när man börjar träna… De första tre veckorna är det tufft då man saknar det gamla, välbekanta, trygga… För att sedan bita i de sura äpplet acceptera och göra det bästa av situationen. Som om hjärnan behöver den tiden för att slicka sina sår, begrunda omställningen och fantisera ut nya planer om framtiden. Likt en GPS som, mer eller mindre, snabbt funderar ut en ny vägrutt för att komma fram till målet, efter att du inte valt den tidigare planerade vägen. Om det visar sig att det inträffat en felaktig förändring i livet som hjärnan trots bearbetning inte kan bli tillfreds med, svarar GPSn kort och koncist ”Gör en U-sväng” och ingen skada skedd (de gånger detta är möjligt så klart). Men för det mesta så brukar GPSn hitta en annan väg som passar. Kanske inte lika snabb och smidig, kanske med vägtullar, vägarbeten och fartgupp men ack så mycket mer spännande. Jag tror att man ska våga vänta med att göra U-svängen och se vart vägen leder. Det finns ingen ”the right path” om man inte är helt säker på vart man är på väg. Det skulle väl dessutom vara fruktansvärt tråkigt om man visste vad som skulle hända på vägen innan man ens börjat gå. Och är det så att man går vilse på vägen så är det ju alltid möjligt att göra en U-sväng!

 

 

 

Problemet med att vara cynisk i jämförelse med hur livet skulle vara om man inte vore det, handlar i stora drag om andra människors medkänsla.
Om hur ens omgivning så där lägger huvudet på sned och ger ifrån sig ett ”aww, men du…”.

Det är inte så att jag är olycklig, jag är inte bitter på livet, inte ledsen, arg eller sorgsen. Det är bara så att ända sedan jag som lillgammal tonåring valde att se livet ur ett så konkret och objektivt perspektiv som möjligt. Sedan att ni andra, tvingas eller väljer, att ta del av dessa reflektioner av verkligheten, som ibland ter sig lite dystra när de väl kommer ut ur mitt smått luddiga huvud, det är en annan femma. Tankar och idéer som växer där inne, i det något grönt mögelluddiga utrymmet, inuti mitt huvud är ganska glada och framåt seende. Det är till och med så att när allt kommer omkring så är jag en ganska positiv människa. Jag ser (nästan) alltid ljust på framtiden. Med det är det inte sagt att jag blundar för kommande svårigheter på vägen. Ja, jag har en tendens att måla Fan på väggen, eller vägen om man så vill. Men sen är jag också alltid väl förberedd när han väl står där. Det må så vara att jag har en ganska bitter humor och att mitt sätt att skriva och prata, förvirrar folk. Det är inte bitterhet i mitt huvud, det låter bara bittert när det väl kommer ut.

Här i Köpenhamn händer det inte så värst mycket. Skolan börjar inte för än om en vecka och här sitter jag. . . 
E åkte hem i måndags för att ordna lite ärenden och jag beslutade mig för att stanna kvar, mest i ren envishet. Kanske lära mig språket, öva på siffrorna, njuta av sirenerna eller bli påkörd av en cykel. Halvfjerds . . . . . . ! Ethundrede seksoghalvfjerds . . . . . . . . ! Tres . . . . .  Halvtreds . . . . . .

 

 

Tror jag satsar på att bli påkörd av en cykel istället. Tack vare min guide i verkligheten, Janni, har jag fått lite tips och tricks inför livet i Köpenhamn.
Alla cyklar! Ingen bryr sig om vem eller vad som är i vägen för cykelturen.
Passande nog stannar bussen och släpper av sina passagerare mitt på cykelbanan vilket kan resultera i svanhopp med grace av sällan skådat slag. Så det gäller att hålla ögonen öppna för dessa danskar med tunnelseende. Tack för the heads up Janni. . .

 

www.copenhagencyclechic.com

 

Halvfjerds = 70
Ethundrede seksoghalvfjerds = 176
Tres = 60
Halvtreds = 50